Musikens Makt

Love har lyssnat på kvinnan som Todd Rundgren ville låta som, Robert har upptäckt halvny konspirationsteoretisk hårdrock från Gnarps finest. Sedan blir det proto-twee med Dolly Mixture (ej att förväxla med Dolly Style), vilket leder vidare till Saint Etienne, Mo Tucker, Shangri-Las och Tammys. Robert har gjort en mashup på Monkey Island-musik, Ewan MacColl och en dryckesvisa från 1600-talet. Love har sammanfattat en skiva med "avig pop" som en spänstig och fräsch mix, vilket leder till associationer med Josef K och Biljardakademin. Ett gammalt fast inslag tar ett triumfatoriskt ärevarv för att fira sin fullständiga seger, med Alcest och Maudlin of the Well. I Roberts Last.fm-historik har vi kommit fram till 2017 - 2018 och hör Teleman (ej att förväxla med Georg Philipp Telemann) och Danny L Harle. Vi hör Beatles i skrattspegelversion och en avig kärleksförklaring till Gene Krupa och hans blänkande trumset, och så har Love gjort en låt. Dessutom beslår vi Orup (ej att förväxla med Lars Orup) med lögn.

Errata: Love refererade till Factory Records när han i själva verket menade Postcard.

Love har lyssnat på "den felande länken mellan King Crimson och Madness", alias Cardiacs. Robert hakar i Loves tema från förra avsnittet och lyfter hjältemodigt fram två svenska 70-talskvinnor strax utanför musikrörelsen. Några nyss avlidna uppmärksammas: Shuhada' Sadaqat, Sixto Rodriquez, Robbie Robertson och den näst minst kände Smiths-medlemmen. Ett lyssnarbrev från "Svante" besvaras med stor intellektuell skärpa, spänst och espri. Robert har inte kunnat släppa pappers- och tryckmässan Drupa och har därför satt ihop ett kort potpurri av låtar på temat "Düsseldorf". Love har vistats i ett trångt utrymme med en gammal glamrockare och gjort en förstklassig M A Numminen-mashup. Dessutom ger han oss några mycket upptagna produktioner signerade The Squires of the Subterrain, Of Montreal och Bob Drake, vilket osökt leder över till den käre Esquivel. I Roberts last.fm-historik hör vi turkisk surfrock, tysk progfolk och norsk Ulver. Vidare förekommer Michael Bublé, Aztec Camera, Felt, Bruno Mars, Prefab Sprout och två exempel på fenomenet "svarslåtar", varav ett avgjort bisarrt. Och så har Love gjort ungefär 1,5 låtar.

Vi har lyssnat på Clothilde och Harry Nilsson. Peter Brötzmann har dött och så även Silvio Berlusconi, vilket föranleder frågan: förutom vägarna, viadukterna, Vivaldi, PFM och italodisco, vad har romarna egentligen gjort för oss? Vi pratar om svenska kvinnor, närmare bestämt Britta Persson, Sonja Åkesson, Skator och Anna von Hausswolff, som på något vis leder vidare till Ulver och Taake, och du kan aldrig gissa vem som väljer att spela de sistnämnda. En plötslig DJ-mix tar vid med inslag av turkadelica och libysk rapping. Genomgången av Roberts topp-last.fm-låtar visar att år 2011 - 2012 präglades av genren "popsike". I Bisarra hörnan hör vi politiskt inkorrekt calypso, som dock framstår som ultraliberal jämte upphovsmannens övriga gärning, och så får Robert ge fritt lopp åt sin nya kärlek till subgenren Drupasongs. Även: Arthur Russell, Harpers Bizarre, The Cat's Miaow, The Fallen Angels och Velvet Underground. Och så har Love gjort en låt.

Vi sänker våra huvuden i skam över att vi, trots calypson, missade att Harry Belafonte - en betydligt mer politiskt sympatisk man än den här avspelade - nyligen dött vid 96 års ålder.

Ett avsnitt i snuskets, incestens och Finlands tecken. Lyssna gärna på det på syra eller i det sagolika tillståndet mellan sömn och vakenhet. Det blir Todd Rundgren, Reijo Taipale, Saimaa, finska Fugs-, Lou Reed- och Bowie-covers, Beach Boys, Tim Holland, Bert Jansch, Roy Harper och Ramases & Selkets strukturerade flum. Vi får ett svenskt och ett pakistanskt exempel på den förnämliga kombon dragspel + synt. Love presenterar piloter för tre potentiella fasta inslag. Robert utforskar Tom Zacharias mycket unika språkkänsla. Men har Love gjort en låt? Såklart han har!

Tack vare en lyssnarfråga om Ultravox! (sic), som får oss att pröva på genren "live reaction", går detta avsnitt i sladdrighetens tecken. Vi hör också på sublim buskis med Monica Z och en spretig och abstrakt Divine Comedy/Univers Zero-knöl med Flädermoln. Därefter ett band från Norges Canterbury och lite Of Montreal. Vi får en djupdykning i Webstrarna och deras Cure/Devo-influenser, samt i Half Man Half Biscuit och deras diskbänkssurrealism och referenser till gamla snookerdomare. Love har sammanfattat en Kate Bush-skiva i en spänstig och fräsch mix. Därefter en sladdrig DJ-mix och en minst lika sladdrig mashup. Roberts topp-last.fm-låtar spänner denna gång över nästan ett helt århundrade, men det måste vara något fel på den jäkla listan. I Bisarra hörnan hör vi först en folkkär svensk artist tolkas på något som antingen är en dialekt eller ett språk, därefter två prima exempel på företagsmusik från IT-boomens glada dagar (en polerad och en gangsta). Och så har Love gjort en låt.

Errata: På grund av rasism och kvinnofientlighet missade Robert att nämna att även Donna Summers "I feel love" kom 1977.

Burt Bacharach, Lisa Marie Presley, Gal Costa, Tom Verlaine och David Crosby har dött och får alla sin vederbörliga hyllning. Kanske mest av allt Burt, som (tillsammans med Hal, Dionne och Dusty) har gett Love aha-upplevelser och får Robert att spåra in på en rant mot vår kulturs ständiga propaganda för sällskap och gemenskap (så mycket brinner han för detta, att vi bägge missar ett uppenbart skämt om Dusty Springfield och Simpsons). Frågan om "covers" och "autensitet" (sic!) avhandlas flyktigt. En ljuvligt butter Richard Thompson frammanar ett raseri som bara en medelålders man med något att bevisa är mäktig. Robert har lyssnat på någon som hade kunnat vara A Hawk and a Hacksaw-medlem eller Elephant 6-alumn, men visar sig stamma från Newcastle. Vi har bägge sammanfattat varsin skiva som spänstig och fräsch mix, och händelsevis är bägge brittiska och från tidigt 80-tal. Det stående inslaget "Roberts topp-last.fm-låtar år efter år" ser dagens ljus. Love har gjort en låt och Robert en 4-komponents-mashup. Robert rappar och imiterar Alan Vega. En perfekt låt avspelas, som dock visar sig vara mindre än perfekt i hörlurar. Som representant för freaks och outsiders hör vi hippierörelsens version av vag och snäll Svenska kyrkan-kristlighet, nämligen Pastor (eller Brother) John Rydgren.

En julklapp i form av ett MYCKET fullmatat avsnitt! Robert lyfter fram den nyligen hädangångne Jerry Lee Lewis utmärkta kåntryplattor och spelar lite rykande aktuell antropofagia av Os Mutantes. Love introducerar den förmodade onanisten C Duncan och håller en snabbkurs i Divine Comedy. Robert har gjort en mycket akademisk djupanalys av det norska progmetalbandet Leprous användning av polyrytmik. Love presenterar premiären för det nya fasta inslaget "Skiva sammanfattad som en spänstig och fräsch mix" genom att ge Komeda den uppmärksamhet de förtjänar. Robert presenterar i sin tur sina högstadiepersoner, i synnerhet en som bevisar att det går att vara besatt av Donovaan och Kenneth & the Knutters nästan samtidigt. Love har gjort såväl en hyllad låt som en mashup på Julian Cope och Magnetic Fields. Robert gör en DJ-mix med generösa doser öststatsfunk, turkadelica, HARD DRIVING ROCK och maoism. PJ Proby, Alan Hawkshaw, Tolkien, Iron Maiden, Moonspell, Kim Fowley, Timothy Leary, Allen Ginsberg, The Keffat Liv, Clark Gable, Joe Venuti, Stephane Grappelli, Kurt Weil, Burt Bacharach, Disney och Jussi Björling namecheckas och tungor talas i. I Bisarra hörnan hörs The Crooked Yet Fabulous Onions "vi vill vara Residents"-musik och urval från den avdankade storbandssångaren John Arcesis egenutgivna och mycket personliga lounge-psych-LP under artistnamnet Arcesia. Dessutom hörs valda stycken av The Carter Family, Billie Holiday, Ulf Dageby, Malicorne, Four Tet, Meatloaf, Black Sabbath och Ulf Ekman.

ERRATA 1: Robert menade såklart "tenor" fastän han, på tal om Jussi Björling, råkade nämna en helt annan stämma.

ERRATA 2: Robert tar tydligt avstånd från sitt underlåtande att nämna Stuff Smith när kända jazzviolinister kom på tal.

Vi fortsätter vårt samtal med den kvalificerade kompositören Corinne Dominique, som om det inte alls gått två månader sedan sist. En diskussion om när och hur en genre egentligen uppstår mynnar ut i två exempel på "genrer innan de fanns": Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Enos pre-punk-postpunk från 1974 och Cromagnons proto-säckpipe-black metal (vilket kanske än idag inte är en genre) från 1969. Tidigare gästen Gus Loxbos Pombo gör ett snabbt återbesök. Vi testar hemsmidda järninstrument och berättar lite om tidiga musikaliska förälskelser, varpå den minst obskyra låten i poddens historia spelas. Sedan är det såklart dags för Pugh och Zappa. I Bisarra hörnan hör vi en genuin kåkfararskildring med komp av Samla Mammas Manna, och slutligen kan vi konstatera att Love än en gång har gjort en låt.

Vi är tillbaka i grått igen! Denna gång med sällskap av en utbildad kompositör och "friend of the pod", nämligen Corinne Dominique. Vi hör såklart på hennes egen musik och diskuterar livets stora frågor, såsom "vad har musikbranschen för roll idag?" och "finns det egentligen något fetare än en fjompig synt och en koskälla i exakt rätt ögonblick?" Eftersom en hel sommar har förflutit, går vi också igenom våra respektive musiksomrar; Robert har varit på Gefle Metal och sett såväl den forne poddgästen Uffe Cederlund som diverse rutinerade black metal-farbröder, Corinne har sett Mitski och Sungazer och Loves sommar har - lämpligt nog - gått i trädgårdarnas tecken. Vi hör dessutom Franska Trion och Joanna Newsom samt spårar in på laidback frijazz med Jimmy Giuffre och "är detta verkligen en symfoni??"-musik med Glenn Branca.

Nu undrar förstås somliga: "Men är inte Corinne känd som Sveriges största Pugh-fan?" En del kalenderbitare kanske också lägger till: "Vad har hänt med de stående inslagen 'Love har gjort en låt' och 'Bisarra hörnan'?" Och som svar på dessa mycket berättigade frågor kan vi bara säga: vänta till nästa avsnitt!

Vi firar 50-avsnittsjubileum med en fanfar, en skål i chardonnä och ett helt vanligt avsnitt. Robert har snöat in på amerikanskt 80-talstrams, Love på Broadcast och obskyr svensk new wave där alla sjunger som Olle Ljungström eller Thomas Di Leva. Love ger oss inslaget "några mer lättlyssnade saker som har lite koppling till Rock in Opposition", vilket givetvis innebär ny allsång till Lars Hollmer, men också att bägge värmer stenhårt till Bob Drake. Vi hör Harriet Anderssons kvasifeministiska dänga och en ny live-DJ-mix från Robert. I Bisarra hörnan introduceras 60-talsstjärnan, suputen och hebefilen PJ Proby och de otroligt märkliga covers han gjorde 1992. Och givetvis har Love en ny egen låt.

Vi diskuterar apkoppor, dubbelpungsparkar, styrvårtor och den nyligen bevistade Sparks-konserten samt drar rafflande stenkastaranekdoter. Det blir Joanna Newsom, Damien Youth, Boyd Rice och Another Sunny Day. Robert har hittat hiphop han gillar, som är blott 16 år gammal. Love har inte mindre än _två_ egna låtar (fastän den ena är från när han var 15) samt blåser mera nytt liv i mashup-trenden. Skott avlossas mot Norah Jones och Stockholm Live. Robert får äntligen köra sin topplista över falsettsång, med så mycket HARD DRIVING ROCK och testosteron att alla blir bögar. Dessutom har han ett nytt och oerhört sexigt live-DJ-set. I Bisarra hörnan blir det rapping om tecknade figurer -- för andra gången i samma avsnitt.

Robert har varit på konsert och återfått pre-covid-känslan samt mött sin överman i Magma-fandom. Love har snart släppt en alldeles äkta singel (så fort vinylodlingarna i Ukraina är igång igen). Vi tar farväl av en ofattbart stor musikalisk gigant med en nära 80 år lång karriär bakom sig. Dessutom lyssnar vi på Igorrr, Prefab Sprout, Momus, Comus, Jackson C. Frank, Gunno Hoppe, ironisk bossa-hardcore, Dave Van Ronk med flera. Love har gjort en mashup, Robert live-diskjockar igen och de kusliga sammanträffandena radar upp sig ett efter ett.

ERRATA: Anekdoten om Paddy McAloons konvalescens handlar eventuellt  i själva verket om hur Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno (tyvärr) uppfann ambient. Men något med att ligga sjuk och lyssna på radio var det.

Robert har de-googlat och tagit ett återfall i turkadelica. Love mår, enligt officiellt beslut, bättre än någonsin och har lyssnat på Auteurs och en tidig skiva från en av de största. Skott avlossas mot Wagner och Broder Daniel. Love introducerar några lite mer obskyra kvinnliga singer/songwriters, huvudsakligen från 60-talet. Två nyss insomnade ikoner inom bombastisk, maximalistisk popmusik hyllas. Robert sammanfattar den brasilianska tropicalia-rörelsen genom ett mestadels lyckat jungfruförsök till live-DJ-mixning. I Bisarra hörnan bjuder Love på oändligt fantasifull koreansk sovrumspop och Robert på det kanske enda band som sammankopplar Frank Zappa, Todd Rundgren, Wild Man Fischer, Alice Cooper, Jimmy Carl Black, Rod Stewart, Kevin Ayers, Russell Maël, John Cale, Shuggie Otis, Jeff Beck, Errol Flynn och Jonathan Richman. Och så lite Eden Abhez på det.

Denna gång gästas Kikki-studion av en person förutan vilken podden bokstavligen inte hade varit möjlig, nämligen Johnny Länn. Vi gör vissa försök att spåra hans (och, by proxy, även Loves) musikaliska utveckling, men mest av allt associerar vi fritt bland bra musik. Johnny introducerar ett broderfolks undanskymda proggscen, Robert har fått öronmask i form av Issam Hajali och "Blue" Gene Tyranny och Love spelar en singer/songwriter/poet som vi pinsamt nog inte lyckades gissa. Love och Robert har även bevistat en klart godkänd spelning med Van der Graaf Generator, så dessa känslosamma proggare (med Johnny Rutten bland fansen) ägnas en hel del tid. Därutöver omnämns och/eller spelas bl.a. överdriven phasing, Dire Straits, punkens överreklamerade progghat, NWOBHM, Mike Oldfield, Julian Cope och Big Boy Pete. I Bisarra hörnan introducerar Robert zamrock-scenen samtidigt som han avhandlar ett tungt och svårt ämne på ett mycket balanserat och neutralt sätt, varpå Johnny spelar en mer bra än bisarr svensk Moody Blues-cover. Slutligen ännu en urpremiär för en ny Love-låt.

Robert har nått en senkommen insikt om ett klassiskt musikalnummer, medan Love har tappat sin mobil och plågats av Lena Andersson. Märkligt nog har bägge två, för första gången i sina liv och helt oberoende av varandra, lyssnat på Jacques Dutronc. Robert har även producerat ASMR och snöat in på "arabadelica" i form av ett skevt Beethoven-lån och lite otroligt frän oldschool-rapping. Vi dyker lite djupare i den väne men något självförsjunkne och inte helt lyriskt toppbegåvade hippien Bobby Callender samt den keltiske appropriatören Gwydion Pendderwen, vilket naturligt leder vidare till Donovaan och Incredible String Band samt, lite mindre naturligt, Reeperbahn. Sist av alla i poddosfären uppmärksammar vi Lee Perrys bortgång, innan det är dags för en hett efterlängtad comeback för en långvarig följetong från Love, med bonusmaterial från Gary Numan och Mind Expanding Fleeces. Därefter lite sedelärande bisarreri i form av haschavskräckande svensk underground-hiphop och en porrfientlig (men onanipositiv) "song poem". Slutligen kröns detta ovanligt finkänsliga och intima avsnitt med en ny låt av Love, vilken han själv dock inte verkar tycka vidare bra om.

Love tycker att livet är tråkigt, trots (eller på grund av?) att han har lyssnat på både Underjordiska lyxorkestern, Trembling Blue Stars, Pale Fountains och Mike Oldfield. Robert har, å sin sida, varit på en misslyckad cykelsemester, ett virtuellt poddbesök i Amerika och en musikalisk Sydostasien-kick, med såväl thai-disco som khmer-Beatlescovers. Därefter ägnar vi oss åt att utforska rännstens-musikmogulen, hustlern, djurmannen och hebefilen Kim Fowleys musikaliska gärning samt det kassettband som gjorde den 10-årige Robert till en jazzkatt. Vi hör också både Mr Bungle OCH Fantômas (you can't have one without the other), innan Bisarra hörnan bjuder oss på Steve "Dollar Store-Oldfield" Thomsen, Gary Schneider och en röstförvrängarmanick från 1940. Slutligen toppas detta ovanligt kåta och smutsiga avsnitt av galapremiären för en ny låt från Love. Touch yourself! Onanate!

Love är deppig men Robert åkallar Brian Wilsons livsvisdomar och så kör vi på. Vi värmer upp med Close Lobsters, Yellow Magic Orchestra och Devo, sedan tar vi oss an den motvilliga popikonen och jazzkattan Margo Guryan, med pit stops vid hennes skolkamrater och -lärare Bill Evans (Sverigekoppling 1), Max Roach och Ornette Coleman (Sverigekoppling 2). Men detta är egentligen bara ett preludium för det egentliga temat: "klassiska" lån i populärmusiken. Där hör vi Bach, Ranimaninoff (sic!), Holst, vår gamla bekant den liberianska kongressledamoten Malinda Jackson Parker, Gong, Renaissance, Mothers of Invention och Manfred Mann's Earth Band -- kort sagt: ett mycket Robertskt segment. Därpå följer ett litterärt inslag, som punkteras av Eskilstunas (enligt Robert) bästa band. Love bjuder på Howard Jones, Estelle (inte prinsessan) och Damien Youth, varpå inslaget "få Love att uppskatta extremmetal" gör en bejublad comeback; denna gång följer vi folk-spåret, där åtminstone Amorphis röner vissa framgångar. I Bisarra hörnan låter vi en fransos utnyttja alla möjligheter en musikstudio erbjuder år 1958 (d.v.s. inte det årtal som felaktigt anges i avsnittet), och därefter avslutar vi med en nyinspelad sång signerad Love själv.

Robert har vandrat till mörkrets hjärta, nått en mycket obehaglig insikt om sig själv och skurit av sig från allt socialt liv. Men han spelar också rytmiskt intressant Bollywoodmusik och imiterar Slavoj Žižek, så allt är inte bara mörker. Utöver detta ägnas större delen av avsnittet åt Loves genomgång av Wales stoltheter och John Cales favoritband - Gorky's Zygotic Mynci. Vi hör också Matching Mole, Beach Boys och deras svenska barockmotsvarighet, QK, Free Design och en indiekille som eventuellt är mexikan-arab-tysk. I Bisarra hörnan bjuds det på en känd författares bästa Gainsbourg-imitation samt en mycket ung, mycket anonym, mycket okänd och mycket ledsen svensk rappare.

ERRATA: Robert råkade påstå att John Cale var cellist, trots att han ju i själva verket är violast. Dubbelt snöpligt, då man ju inte gärna vill försitta en chans att på ett naturligt sätt få in ordet "violast" i ett samtal.

PS. Att vi flera gånger påstår att det "snart är april" låter kanske gåtfullt och spännande, men förklaringen är inte roligare än att Robert har varit förjävla seg med att klippa.

Love har flyttat till Frostensons och Dalles kvarter och lyssnat på Cirkus Miramar. Robert fortsätter den inofficiella följetongen "kända artister gör helt oväntade saker". Därefter högtidlighåller vi minnet av Phil Spector, SOPHIE och Chick Corea, interfolierat med några smakfulla inslag av GFOTY. Robert imiterar Tom Verlaine, Brita Borg skrattar, vi spelar upp några egenproducerade grejor från nu och då samt spisar lite Coil. Slutligen ett stycke barnförbjuden doo-wop.

Robert rantar om Big Techs makt över opinionen, påminner om att all politisk makt växer ur en gevärspipa och manar till att låta tusen blommor blomma. Love har av en slump upptäckt det japanska bandet Photo Jenny och tar oss på en tripp genom musikaliska barndomsminnen, kantad av Soundtrack of Our Lives, Kate Bush, de två bästa Kaleidoscope och The Tiny. Robert presenterar bandledaren, kompositören, electronica- och ambientpionjären samt galenpannan Raymond Scott och bjuder på underbart smörig och vit 30-talsschlager med superkosmopoliten Al Bowlly. Holy Modal Rounders gör ett återbesök, Magnus Ugglas heder upprättas igen, Alex Jones imiteras och vi får höra världens troligen första Moog-platta samt världens första sjungande talsyntes. Slutligen de så vitt omtalade DC-Pöbeln och ett stycke 80 år gammal propagandajazz.

Rättelse: "Soothing sounds for baby" gavs ut 1962 och inget annat. Ändå 16 år före "Music for airports"!

Den rafflande fortsättningen på avsnitt 38. Vi hör obsceniteter och trams med Rolling Stones, Van Morrison och Lucille Bogan, samt sunkadelica med Kenneth Staag. Ola sjunger om varför barn inte borde spela krigsspel, Love tutar i det egna hornet och Robert ställer Ola mot väggen för hans kulturella appropriering. Det råder delade meningar om Povel Ramel, men vi enas i en senkommen kärlek till det slicka och syntetiska 80-talet. Napalm Death hörs i exakt 1,316 sekunder. Ola avslutar på topp med en underbart fatalistisk svensk 30-talsschlager.

Denna gång gästas Kikki-studion av sångaren och humoristen Ola "topp 3 studior jag har varit i" Aurell! Det pratas Dylan, Morrissey i Bingolotto, Lasse Berghagen, Tom Lehrer, Gustav Fridolin, Unkel Runkel, Aron Flams fest och såklart den minifestival där alla tre medverkande uppträdde i somras. Love har lyssnat på de nyzeeländska new wave-hjältarna Toy Love, Robert har upptäckt en fenomenal operasångerska och Ola introducerar sin tyska motsvarighet Funny van Dannen.

Ryktet om poddens död är betydligt överdrivet! Hör bara hur vi, i gammal god stil, avhandlar sovjetisk new romantic, Komeda, Tindersticks, slowcore, en perverterad Al Stewart, Arvid Tuba och en allsångsfavorit av Lars Hollmer. Roberts fortsatta försök att få Love att digga extremmetal går sådär, trots starka insatser från Sigh och Ved buens ende, och detta verk kröner han dessutom med ett mycket förvirrat försök till betalning för gammal ost i form av Native Constructs komiskt överarbetade progmetal. Slutligen får vi höra några sanningens ord från självaste Gud och Jesus Kristus, i form av den köttsliga inkarnationen Dan Ashwander.

Med anledning av Silver Apples-Simeons frånfälle ägnas större delen av avsnittet åt en exkursion bland 60-talets elektroniska pionjärer. Förutom Silver Apples får vi höra Fifty Foot Hose, The United States of America, White Noise, Lothar & the Hand People, Spooky Tooth och Intersystems styra sina hembyggda oscillatorer med hjälp av telegrafnycklar och delar av gamla bombplan. (Nej, ingen Bruce Haack - han släppte nämligen vuxenpop först 1970, och vi är hårda men rättvisa.) Utöver det har Robert lyssnat på lite senare DIY-electronica med Solid Space, Human League och Oppenheimer Analysis, och Love introducerar artisten Skator, eller "neofolk möter Dungen möter Turid". Dessutom följer vi Debbie Harrys väg från Mama Cass-epigon via punkprinsessa till rapping-pionjär, Love spelar ännu en Cats on Fire-låt han aldrig har hört och så knyts säcken ihop med en incel-anthem från vår egen electronicapionjär, Hans Edler.

Fortsättning på två inofficiella teman: Robert har, efter lyssnartips, lyssnat på musik på fornegyptiska och akkadiska, Love har lyssnat på brasiliansk musik om Hiroshima. Whitehouse tar oss in på mycket mörka territorier, tills vi landar i att Robert har den svaga genen. Försöket att få Love att digga extremmetal röner blygsamma framgångar via det progressiva spåret. Första försöket att få Robert att älska Kent - not so much. Bobby Beausoleil visar Varg Vikernes var fängelsemusikskåpet ska stå. Hitchcock-följetongen har kommit fram till Soft Boys återförening 2002. En annan gammal pophjälte har oväntat återuppfunnit sig i något mindre smickrande form. Love försöker spela en låt han aldrig har hört. Slutligen får Robert reparera den skada som uppstod, då han på en nyligen timad minifestival glömde spela DEN ULTIMATA MARXISTLÅTEN.