I spåren av Sankt Olav. Pilgrimspodden.

Den här gången handlar Pilgrimspodden om Frösön i Jämtland – en sägenomspunnen ö i Storsjön vars historia vi ska fördjupa oss i. För snart tusen år sedan passerade kung Olav Haraldsson här med sitt följe på vägen mot Stiklestad. Frösön var ett dåtida maktcentrum, en centralort i ett landskap som låg i skärningspunkten mellan norsk och svensk kungamakt. Här möttes olika kulturer och influenser.

Frösön var en viktig anhalt för medeltidens pilgrimer – här fanns faktiskt två kyrkor nära varandra – och än idag är Frösön en betydelsefull plats för pilgrimer och andra besökare längs Sankt Olavsleden.

Anna Engman, arkeolog vid länsmuseet Jamtli i Östersund, berättar om arkeologiska undersökningar på Frösö kyrkogård som ger oss en ny bild av kristnandet av Jämtland. Kanske började invånarna på Frösön kristnas redan i slutet av 900-talet.

Programledare är Nils Johan Tjärnlund. Poddens vinjettmusik är ett utdrag ur Sankt Olavsledens eget soundtrack, vilket har skapats och framförs av musikerna Ulrika Bodén, Göran Månsson och Niklas Roswall.

Pilgrimer och besökare längs Sankt Olavsleden vandrar genom ett kulturlandskap präglat av sydsamisk kultur och historia. Nils Johan Tjärnlund besöker Gaaltije, sydsamiskt kulturcentrum i Östersund, och möter arkeolog och historiker Ann Kristin Solsten. Hon berättar om spår av sydsamisk historia längs Sankt Olavsleden, om spännande platser och ett kulturlandskap som är okänt för många. Anki Solsten är också projektledare i Bevnardahke II. Mer information om Stiftelsen Gaaltije finns på hemsidan gaaltije.se

Programledare är Nils Johan Tjärnlund. Vi hör Ann Kristin Solsten, ansvarig för kulturmiljö vid Stiftelsen Gaaltije. Poddens vinjettmusik är ett utdrag ur Sankt Olavsledens eget soundtrack, vilket har skapats och framförs av musikerna Ulrika Bodén, Göran Månsson och Niklas Roswall.

Heidi Carine Brimi besöker Nidaros Pilegrimsgård i Trondheim, som är den officiella pilgrimsmottagningen i staden. Centret är en knutpunkt för den internationella pilgrimstrafiken, som är en medeltida tradition i Trondheim. Här utfärdas pilgrimsdiplom, Olavsbrevet, och här finns bland annat logi för övernattning och kafé. På Nidaros Pilegrimsgård finns en djup kunskap om det nutida behovet av pilgrimsvandring och här samlas berättelser om människor som fått nya insikter och perspektiv genom en vandring längs Sankt Olavsleden. För många pilgrimer är Trondheim målet – men det är kanske också början på en ny livsresa? Medverkande: Einar Vegge, pilgrimspräst i Nidarosdomen, Ingeborg Collin, verksamhetsledare på Nidaros Pilegrimsgård, Vigdis Vormdal, volontär i pilgrimsmottagningen. Programledare: Nils Johan Tjärnlund. Vinjettmusiken är Sankt Olavsledens eget soundtrack skapat och framfört av Ulrika Bodén, Göran Månsson och Niklas Roswall.

Hur påverkades Norden av klimatförändringar för tusen år sedan – då kung Olav Haraldsson landsteg i Selånger på sin sista färd mot Norge – och hur såg det ut senare under medeltiden då pilgrimer vallfärdade i Sankt Olavs spår till Nidaros? Vi träffar Fredrik Charpentier Ljungqvist, historiker, docent vid Stockholms universitet och forskare i klimathistoria. Han har skrivit flera populärvetenskapliga böcker, bland annat Den långa medeltiden. De nordiska ländernas historia från folkvandringstid till reformation och Klimatet och människan under 12 000 år. Just nu är han Pro Futura Scientia Fellow vid Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala och förbereder ett internationellt forskningsprojekt om produktivitet i jordbruket från 1500-talet till tidigt 1800-tal.

I samtalet görs några nedslag under ”den långa medeltiden”, ett begrepp som fångar in perioden från 500-talet till 1500-talet. På 500-talet inträffade två vulkanutbrott i tät följd som orsakade stora väderfenomen. Ett stort vulkanutbrott inträffade på norra halvklotet 536 och gav en avkylande effekt. Nästa vulkanutbrott inträffade 540, vilket ledde till en global nedkylning.

–Följden blev enorma köldknäppar med vinterförhållanden under vissa somrar. Träd slutade växa och det kom frost mitt i sommaren. Öppna betesmarker växte igen och uppskattningsvis förlorade man hälften av befolkningen i nuvarande Skandinavien.

– Ska man peka ut en klimatkatastrof de senaste två tusen åren så är detta den allvarligaste.

Vissa forskare vill koppla ihop väderkatastroferna på 500-talet med berättelserna om Fimbulvintern och Ragnarök ur den nordiska folktron. En olycka kommer sällan ensam. Vulkanutbrotten följdes av den justinianska pesten 541, som kanske hade samband med nedkylningen, men som också kan ha varit en slump, och som var lika allvarlig som digerdöden på 1300-talet. 

Den medeltida värmeperioden från 800-talet till 1200-talet gav förhållandevis höga temperaturer. En orsak kan vara en viss avsaknad av stora vulkanutbrott, som kyler ner klimatet. Det var också en period av relativt hög solaktivitet. Sommartemperaturerna i Norden på kung Olav Haraldssons tid motsvarade ungefär vår tids sommartemperaturer. Denna värmeperiod gav förutsättningar för en expansion av jordbruket, bland annat kolonisering av Island och Grönland och även ökad odling i delar av Jämtland och Härjedalen.

Periodens främsta fördel var en avsaknad av riktigt kalla perioder. Däremot kan det ha förekommit många torra somrar, visar preliminära forskningsresultat.

– Sommartorka av den typ som vi fick uppleva 2018 tycks ha varit vanlig i Nordeuropa på 1000-talet. Det kan ha gett missväxt på grund av torka och det var nog ingen dans på rosor för bönderna.

Den värsta torkan inträffade dock i Central- och Nordamerika under samma period som vikingarna koloniserade Island och Grönland. Sjöar som numera används som vattentäkter var då helt uttorkade.

I början av 1300-talet inträffade en serie extrema väderhändelser i Europa. Kopiösa mängder regn ledde till förstörda skördar och översvämningar tre år i rad, 1315–1317, bland annat i England, Nederländerna och Frankrike. – Tio procent av befolkningen norr om Alperna dog på grund av svält. 

Idag används klimathistoria inte bara för nya infallsvinklar på historien, utan ger också stöd till att uttolka vår tids klimatförändringar. Tillgången till långa referensperioder kan bidra till att förbättra klimatforskningens modeller. Som klimathistoriker följer Fredrik Charpentier Ljungqvist också nutidens klimatdebatt. Det har blivit ett problem, menar han, att klimatet ofta anges som den enda tänkbara förklaringen till olika miljöproblem.

– Man glömmer lätt andra miljöfrågor och det finns en risk att klimatet får alltför stor förklaringskraft.

Programledare: Nils Johan Tjärnlund. 

Vi gör en djupdykning i vikingatiden och möter i en liveinspelning på Selånger Pilgrimscenter Anna Lihammer, arkeolog, och Ted Hesselbom, chef för Sigtuna museum. Anna har skrivit boken Vikingatidens härskare (Historiska Media) och tillsammans skriver de nu på en bok om bilden av vikingen.

– Det finns många förutfattade meningar om vikingatiden. Samtidigt avslöjar de arkeologiska fynden en annan berättelse, säger Anna.

– Historien är inte färdigskriven, inflikar Ted. Det redan uppgrävda materialet omtolkas och plötsligt kan vi få en ny beskrivning av vad som hände för länge sedan.

En schablonbild av vikingarna skapades under 1800-talet utifrån den tidens förutsättningar.

– Sverige stod vid ruinens brant i början av 1800-talet och man sökte efter en storslagen historia och manlighetsideal, säger Anna.

Men det finns en oberättad historia. Livet under vikingatiden var mer komplicerat än bara krig och plundringståg. Genom riken som Bysans och kalifatet öppnades handelsvägar österut och fynd i jorden vittnar om långväga kontakter. Ett av Anna Lihammers favoritföremål är en liten buddhastatyett. Den tillverkades på 500-talet, troligen i nuvarande Afghanistan, och grävdes ner på 800-talet på Helgö i Mälaren.

Vikingatiden var också en förändringsprocess där embryot till de nordiska länderna började skapas. Den nya religionen, kristendomen, var en enande faktor i denna statsbildning.

En annan okänd historia handlar om de rikast utsmyckade gravarna som tillhör kvinnor. I samtalet nämns bland annat exempel från Tuna i Badelunda, Västmanland, och Osebergsgraven i Norge. De kvinnliga gravarna är inte lika beforskade som männens och det kan finnas skäl att omvärdera synen på vem som kunde bli en stark ledare under vikingatiden – kanske var släktband och aristokratiska rötter betydligt viktigare än om du var man eller kvinna.

Anna och Ted berättar också kort om varför de skriver deckare tillsammans, senast Solitairen om poliskommissarie Carl Hell (Historiska Media).

Programledare: Nils Johan Tjärnlund.

Sankt Olavsleden till Trondheim tar sin början i Selånger, den plats där enligt legenden den norske kung Olav Haraldsson landsteg på sin sista färd år 1030. Platsen kom senare under medeltiden att kallas S:t Olofs hamn och Selånger blev en viktig centralplats. 

I takt med landhöjningen blev hamnen uppgrundad och flyttades ett stycke österut till staden Sundsvall. Så småningom försvann spåren helt under jordbrukslandskapet. Men frågan om hamnens lokalisering har sysselsatt både historiker och hembygdsforskare. På 1990-talet gjordes arkeologiska undersökningar i jakten på hamnen och fynden överraskade. 

I detta avsnitt möter vi Leif Grundberg, överintendent och chef för Statens maritima och transporthistoriska museer och med en bakgrund som arkeolog. Han minns utgrävningarna i Selånger och berättar om hur de avslöjade ett tidigt industriområde, ett kalkbruk, som troligen anlades i slutet av 1200-talet. Kanske användes kalkbruket när kyrkan fick sitt västtorn vid samma tid och möjligen tillverkades där murbruk även för andra kyrkobyggnader i Mellannorrland. Analyser av själva kalkstenen visar att råvaran transporterades från Limön i Gävlebukten. 

Arkeologerna upptäckte också husgrunder och ett stort antal lösa föremål som vittnar om en marknadsplats med handel. Fynden av två mynt med folkungalejonet och tre kronor från kung Magnus Erikssons tid (mitten av 1300-talet) är ett belägg för hur Selånger och Medelpad var inlemmat i ett framväxande finanssystem, en monetarisering av ekonomin. Att mynten hittades vid en hamnplats är extra spännande, eftersom mynt annars främst hittats i kyrkor. 

I jorden fanns också krukskärvor av keramik med ursprung i Siegburg i tyska Rhendalen. Den importerade keramiken var en högstatussymbol och visar att rika personer antingen bodde i eller passerade Selånger. Fynden av bokbeslag, en bronspincett och en mungiga målar upp bilden av att det förekom både läsning och musicerande. 

Lägger man ihop marknadsplatsen, hamnen och kalkbruket med kyrka, tingsplats och kungsgård framträder Selångers betydelse som ett medeltida maktcentrum. I kyrkan förvarades dessutom huvudexemplaret av Hälsingelagen. Här fanns inslag ur en urban kultur gemensam för stora delar av Europa. Men det krävs mer grundforskning för att öka kunskapen om medeltidens Selånger. Det skulle bland annat vara intressant att närmare studera platsen för kungsgården. 

Vi hör också om vad Leif Grundberg skulle lägga krutet på om han fick en stor summa pengar att fritt lägga på forskning. Programledare: Nils Johan Tjärnlund.

I detta avsnitt av Pilgrimspodden besöker vi Östersund och hör om höjdpunkter och framtidsvisioner för Sankt Olavsleden, världens nordligaste pilgrimsled som sträcker sig mellan Selånger i Medelpad och Trondheim i Tröndelag. Här finns en tusenårig historisk tradition, storslagen natur och omväxlande landskap som lockar vandrare från hela världen. Pilgrimsleden håller på att utvecklas till en ekonomisk motor och inger framtidstro, inte minst i Norrlands inland.

I programmet berättar projektledaren Putte Eby och projektsamordnaren Marica Hamberg om det spännande arbetet med att utveckla Sankt Olavsleden och avslöjar några höjdpunkter och dolda pärlor.

Putte Eby nämner bland annat att pilgrimsleden till Nidaros var ett av de stora målen för internationella pilgrimer under medeltiden. 

– Historien ger en svindelkänsla ibland, som till exempel fynden av pilgrimsmusslor från Santiago de Compostela i medeltida gravar på Frösön. Det visar på ett internationellt utbyte. Kanske var de som ligger begravda där pilgrimer från Sydeuropa, eller skandinaver som hade varit på vallfart i södern, säger Putte Eby.

Marica Hamberg lyfter fram tystnaden och stillheten längs delar av Sankt Olavsleden som en attraktion.

– Det finns ett ständigt brus i vår tid och alltfler människor glömmer bort vilka de är. Det behövs en avskalad tystnad för att hitta fram till sig själv. Att vandra längs en stig som andra människor har gått i tusen år kan bli befriande och en milstolpe i livet, säger Marica Hamberg.

Genom Sankt Olavsleden sammanförs nationaliteter från hela världen och det sker minnesvärda möten, inte minst mellan vandrare och bybor utmed leden. Det inger en känsla av stolthet för hembygden och kan bidra till att fler vill bo och verka i glesbygdskommunerna.

– Kommer man härifrån ska man sträcka på benen och jag ser bara möjligheter med Norrlands inland – det är hit människor kommer att vilja komma i framtiden, säger Marica Hamberg.

Intresset för entreprenörskap och företagsamhet är växande. En viktig del av projektarbetet går nu ut på att hjälpa företagare, inte minst nyföretagare, med utbildning om lagar och regelverk som en hjälp vid etableringen längs Sankt Olavsleden. Ett mål är att det ska finnas logimöjligheter var tionde kilometer. Dessutom skapas förutsättningar för många andra näringar inom mathantverk, upplevelser och service.

– Inför det stora tusenårsjubileet 2030 är visionen att 10 000 pilgrimer ska vandra längs Sankt Olavsleden till Trondheim, säger Putte Eby.

Programledare: Nils Johan Tjärnlund.

I kustlandet runt dagens Sundsvall finns en exceptionell rikedom av stora gravar och fynd från järnåldern. Högom, Maland och Nolby/Kvissle är platser som visar på en koncentration av makt och status. 

I Pilgrimspodden träffar Nils Johan Tjärnlund arkeologerna Margareta Bergvall och Ola George från Västernorrlands museum som berättar om människorna och livet som levdes här för mellan 1000 och 1800 år sedan. Hur såg kontakterna ut mellan kustlandet i dagens Medelpad och andra geografiska områden? Och vilken betydelse hade dessa platser under övergången till kristen tid då kung Olav landsteg i Selånger på sin sista färd?

Vi besöker den unika fornlämningsmiljön runt Nolby och Kvissle i Njurunda, som på järnåldern var nästan som en ö vid Ljungans utlopp med rika bosättningar och en strategisk hamn. Vattenvägarna var centrala med handelsförbindelser bland annat västerut till Jämtland och Norge och söderut till Mälardalen. 

– Det är en viktig plats där älv möter hav. Här finns många biotoper och det har varit en tydlig kontinuitet åtminstone sedan bronsåldern, säger Margareta Bergvall.  

– De äldsta spåren av odling i närområdet går ända tillbaka till stenåldern, ca 2 700–2 500 före Kristus, berättar Ola George. 

I Jämtland förekom omfattande järnframställning och delar av järnhanden kontrollerades i kustlandskapet i dagens Medelpad. Det finns även fynd av förhistorisk slagg i Njurundatrakten som tyder på att järnframställning förekom även lokalt, enligt Margareta Bergvall. 

Under århundradena i början av vår tideräkning växte det fram stormannagårdar vid Kvissle. En blomstringstid inföll särskilt under 300- och 400-talen. Om det vittnar mäktiga gravar, bland annat Norrlands största gravhög i Nolby som är 40 meter bred och 6 meter hög. Några arkeologiska undersökningar har inte gjorts i modern tid, men i början av 1900-talet upptäcktes i samband med bygget av Ostkustbanan bronskittlar från Rhenlandet och fragment av glasbägare och guldmynt från romarriket. 

Inte långt från Njurunda ligger Högom i Selånger med den berömda hövdingagraven från cirka 500 e. Kr. med några av de rikaste fynden i Europa från folkvandringstid. Föremålen kan ses på Sundsvalls museum. Förmodligen fanns nära kontakter mellan Nolby och Högom och kanske skulle nya arkeologiska utgrävningar kunna avslöja fler rika fynd även i Njurunda. 

Under vikingatiden ändrades byggnadsskick och gravskick och därför finns färre fynd från den tiden. Men det finns tydliga spår av övergången till kristen tid, bland annat en runsten och ruinen av det märkliga Kvissle kapell, en sorts ”privatkapell”. Kyrkobyggandet krävde stora resurser och det talar för att det var samhällets elitskikt som måste ha initierat och bekostat kyrkobyggen på eller i anslutning till sina gårdar. Kapellet i Kvissle kan ha anlagts redan under 1100-talet som en egenkyrka till byggherren och hans familj och kan vara en av de äldsta stenkyrkorna i Norrland. 

Programledare: Nils Johan Tjärnlund.

I det tredje avsnittet hör vi om vad förtroliga biktsamtal kan avslöja om relationen mellan kyrka och kungamakt under medeltiden. Vi träffar Biörn Tjällén, historiker vid Mittuniversitet i Sundsvall, som forskar om politik, kyrka och filosofi i medeltidens Europa.

– Vi lever fortfarande i ett samhälle som i hög grad är format av medeltiden. Då lades till exempel grunden till de politiska parlamenten och till våra universitet, säger Biörn Tjällén.

Under medeltiden satte kyrkan sin prägel på samhället och vardagslivet på ett sätt som kanske är svårt att föreställa sig i nutiden. Kyrkan var en politisk maktfaktor och bidrog till att utveckla det politiska tänkandet.  Biörn Tjällén berättar bland annat om den roll helgonkulten och vallfartsorter hade för att legitimera politisk makt och status. Ett exempel är Olavskulten som formades runt Sankt Olav med pilgrimsfärder till Nidaros, och ett annat exempel kulten av Sankt Erik som växte fram i Uppland i slutet av 1100-talet.

En symbolisk händelse som band samman kyrkan och kungamakten var kröningen. Kröningen ägde rum i kyrkan och var viktig för kungens legitimitet. För svenska medeltidskungar ägde kröningen vanligen rum i Uppsala domkyrka. I ritualen ingick att smörja kungen med helig olja. Kröningen symboliserade kungens särskilda relation till Gud. Samtidigt blev kröningen ett tydligt bevis på hur kyrkan var med och bekräftade kungens maktställning.

Kungamakten och kyrkan i Norden växte fram parallellt och var ömsesidigt beroende av varandra. Dessutom stod ofta de ledande personerna nära varandra genom nätverk och släktband. Medlemmar i kungafamiljen kunde ha höga positioner inom kyrkan och biskoparna satt med i rikets råd. Ibland förekom det att kyrkans högste företrädare styrde hela riket. Ett exempel från 1400-talet är ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstierna som en tid också var svensk regent.

Biörn Tjällén berättar vidare om det religiösa livet vid hovet. Den kungliga religiösa miljön skilde sig från kyrkan i övrigt. Kyrkan var territoriell, indelad i stift och socknar, medan kungamakten reste omkring under medeltiden och förde med sig egna klerker. Kungamakten hämtade kunskap från kyrkans administration, bland annat byråkratisk och juridisk kompetens, och det fanns därför gott om klerker vid hovet.

Kungen hade också en egen biktfader, som ansvarade för själavården vid hovet. Genom predikan, undervisning och bikt fick biktfadern en inflytelserik position och bidrog till att ge både andlig vägledning och politisk rådgivning till medeltidens monarker.

I ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet studerar nu Biörn Tjällén biktens speciella betydelse. Kungen ställdes ofta inför moraliska och etiska dilemman: samvetsfrågor som kunde handla om vilka skatter man kunde ta ut eller frågan om när det var legitimt att gå ut i krig. Biktfadern hjälpte genom bikten kungen att rannsaka sina motiv och att utreda hur dödssynder som vrede och girighet riskerade att grumla kungens omdöme.

Vad som verkligen avhandlades i biktsamtalen mellan kung och biktfader är svårt att komma åt. Man får som historiker gå bakvägen och till exempel läsa de instruktionsböcker som biktfäderna använde sig av och som kan ge en uppfattning om vilken typ av diskussioner som fördes. I podden nämns bland annat den instruktion med ett strikt inrutat schema som Ingeborg Gerhardsdotter, abbedissa i Vadstena, gav till sin systerson, unionskungen Kristian I. 

I frågor som rör andlighet, moral, etik, dilemman och samvetskval – där hämtade kungamakten stöd och råd från kyrkans håll under medeltiden. 

– Även om medeltiden för oss kan framstå som en avlägsen epok, så förekom allmängiltiga frågeställningar som är lika aktuella än idag, säger Biörn Tjällén.

Programledare: Nils Johan Tjärnlund. 

I det andra avsnittet handlar det om bilden av Sankt Olav. Vi träffar Anne Lidén, konsthistoriker vid Stockholms universitet, som berättar om Olavsbilder och deras symbolik. Under medeltiden var Olav den helige Nordens populäraste helgon och det gjordes många skulpturer och målningar som spelade en viktig roll för dåtidens människor. Det fanns ingen tv, ingen radio eller andra massmedia, men den kyrkliga konsten skapade en närhet till de himmelska krafterna och ingav hopp om framtiden.  

Programmet spelas in på Historiska museet i Stockholm i den så kallade landskyrkan som är en rekonstruktion av hur en enklare medeltidskyrka kunde se ut. Museet har världens största samling av medeltida Olavsbilder. I programmet nämns bland annat Olavsskulpturen från Hedesunda kyrka i Gästrikland och ett altarskåp från Segersta kyrka i Hälsingland. På museet finns också en medeltida Olavsskulptur från Revsunds medeltidskyrka utmed Sankt Olavsleden.   

I medeltida texter beskrivs Olav Haraldsson som en ståtlig man, vacker och medelstor till växten. Enligt Snorre Sturlasson var han kraftfull och duktig på både hantverk och idrotter. Den typbild som senare utmejslades inom kyrkokonsten ger bilden av en man med gyllene hår, skägg, krona och helgongloria och med kunglig dräkt eller rustning trampande på en krigare eller en drake – en symbolik som vill förmedla hur Sankt Olav trampar ner och krossar ondskan. Genom Olavsbilderna blev helgonet närvarande i kyrkorummet och bönerna om hjälp riktades till en himmelsk makt som kunde komma till undsättning i ens egen situation. Genom inskriptionen i skulpturens helgongloria ”Ora pro nobis, Sancte Olaue” (”Bed för oss, Sankt Olav”) hade konstnären skapat en betryggande evig bön för kyrkobesökarna.   

Sankt Olav var också de sjöfarandes beskyddare. I många målningar kunde kyrkobesökare och församlingsbor nästan som i en actionfilm se hur helgonkungen förstenade onda troll och med ordets makt öppnade leder för fartygen. På så sätt ingavs hopp om att på samma sätt få helgonkungens bistånd på ”livets seglats”. Seglatsbilderna visade att sjöfararen inte klarar sig bara med ett tekniskt välutrustat fartyg, utan att man också behöver Guds hjälp på färden.   

Anne Lidén berättar om fler ovanliga Olavsbilder på Historiska museet, bland annat tapeten från Skogs kyrka i Hälsingland och den 2,6 meter höga stenskulpturen från Vamblingbo på Gotland med Sankt Olav som en lagsymbol högst upp och ett livsträd. 

Vidare hör vi om Olavsbilder utmed Sankt Olavsleden som vandrare inte får missa. Anne Lidén lyfter fram Olavsskulpturen av Haakon Gulleson i Borgsjö kyrka och Olavsskulpturen i Torps kyrka där Sankt Olav trampar ner den orättfärdige i Leviathans gap, alltså helvetet.   

Anne Lidén berättar till sist om den allra äldsta Olavsbilden, som finns i Det heliga landet, på en pelare i Födelsekyrkan i Betlehem. I sin forskning daterar Lidén bilden till cirka 1160 och knyter den till en mäktig kvinna från Norden, den norska prinsessan Kristin Sigurdsdotter, som troligen donerade bilden till kyrkan. Bilden är nu aktuell i ett samarbetsprojekt. Den norska staden Sarpsborg, grundad av kung Olav Haraldsson 1016, lät i samband med tusenårsjubileet 2016 göra en kopia av Olavspelaren från Betlehem, bland annat som en symbol för fredssamtalen mellan Israel och Palestina på 1990-talet som i hemlighet fördes i Sarpsborg. 

Programledare: Nils Johan Tjärnlund.